Om Mariah

Jag är uppväxt i en liten by utanför Borlänge i Dalarna. Orten har några tusen invånare och jag var förskonad från i princip all typ av kriminalitet som barn. Polisen såg vi heller aldrig, och de gånger en polisbil åkte igenom byn visste alla om det. Mina dagar bestod mest av att vara i stallet och min första häst fick jag som tolvåring. Därefter blev det några år på tävlingsbanorna, hela vägen upp till eliten i ponnyhoppning. 

Vägen till antagning

Jag har alltid skrivit och haft väldigt lätt för det. Redan under skoltiden skrev jag långa noveller som jag bland annat skickade in till tidningen Min häst. Förmodligen höll dem inte särskilt hög kvalitet då ingen blev publicerad. Däremot vann jag alla novelltävlingar som skolan anordnade, även om de var påtvingade av lärarna. När andra i klassen suckade över att behöva skriva en flera sidor lång historia jublade jag inombords och började genast fantisera vad jag skulle hitta på denna gång. Det var nog ett positivt inslag hos min lärare då jag i övrigt var otroligt skoltrött och totalt ointresserad av övrigt skolarbete. Jag kan nog räkna på en hand hur många gånger har engagerat mig en hemläxa. 

Att skriva en bok har alltid funnits där i bakgrunden som en dröm, men det var först när jag började studera till polis som jag på allvar började arbeta för att göra verklighet av det. Ganska snart insåg jag att det fanns så mycket att berätta om baksidan av samhället som sällan kommer fram i media. Åtminstone var det så då. Idén till Krimfluencers väcktes under tiden som gangsterrappen tog fart i Sverige. Rappare som tog emot priser för sin musik och lyftes fram i media, som samtidigt var en del av kriminella nätverk. Jag såg det lite som ett hån mot de människor som utsattes för gängens framfart. 

När jag väl bestämt mig för att försöka bli antagen av ett förlag insåg jag att det inte var så lätt att skriva en bok som jag först trott. Att skriva deckare eller kriminalroman är verkligen ett hantverk. Det måste finnas villospår, några vändpunkter och en röd tråd genom hela boken. Författaren måste veta vad man vill och vart man är på väg i berättelsen, annars tappar man bort sig och det blir bara en enda lång text utan mål. För att lära mig hantverket gick jag en skrivarkurs hos Ordfront med Sören Bondesson som lärare. Sören har haft elever som både Åsa Larsson och Jens Lapidus, varav den sistnämnde alltid varit en stor inspiration för mig i mitt skrivande. Idag kan jag sitta här och våga påstå att både Sören och Jens varit en del i att det över huvudtaget blev något av Krimfluencers. Varje gång jag tvivlat på mig själv har jag hört deras röster i huvudet: ”Du kan ju det här”, som Sören sa, eller: ”Det här är jättebra, fortsätt så”, som Jens sa under en kvällskurs jag gick hos honom. 

Refuseringar då? Självklart har jag blivit refuserad, av flera stora förlag. Vissa har skrivit personliga så kallade ”positiva refuseringar” vilket egentligen bara gjorde mig mer förvirrad. Det som någon tyckte var svagheter såg någon annan som styrkor. Åsikter är minst sagt subjektiva även inom den här branschen. 

Men en dag fick jag svar från Maria ”Mia” Thufvesson på Harper Collins där hon frågade mig om det fortfarande var aktuellt med ett kontrakt. Det var det givetvis och vi ordnade ett möte på videolänk eftersom jag då befann mig i Spanien. Från min balkong Marbella träffade jag Mia och Amanda Bértolo Alderin via Teams där jag fick berätta mer om mina idéer. Sedan gick det några dagar och jag fick vänta på besked om de ville ge ut min bok eller inte. Beskedet kom som jag minns det, på en fredag. Efter ett möte på förlaget hade de kommit fram till att alla gillat min idé och jag blev erbjuden ett traditionellt kontrakt på inte bara en bok, utan två. Lyckan var total, en dröm hade gått i uppfyllelse. 

/Mariah Eriksson